Jag skickade iväg mailet och stängde locket på datorn. Hjärtat bultade.
Det kändes som att stå högst upp i hopptornet – inte för att man måste, utan för att man vill. Men ändå darrar benen lite. Hjärnan tänker att det nog vore bäst att klättra ner igen, men hjärtat säger: det blir kul! Och så bara gör man det. Hoppar!
Jag hade precis tackat ja till att hålla ett föredrag – på tyska… Inför en stor grupp människor. Tyska människor! Och visst, jag kan tyska – jag har bott i Hamburg – men min tyska språkutveckling stagnerade redan i tonåren 😬
Något inom mig viskade ändå: Þetta reddast! Det löser sig! Ett isländskt mindset som jag använder när jag behöver muta min inre perfektionist att ta lite ledigt.
Chansen att lyckas ökar när vi försöker
Vi är byggda för trygghet – men skapta för utveckling. Det finns ett märkligt skav i att vilja utvecklas och samtidigt vara livrädd för att misslyckas. Våra hjärnor gillar trygghet och förutsägbarhet, men själen längtar efter att växa. Och det går inte att växa utan att ibland få blåmärken på egot. Eller som Dr Brené Brown skriver: Mod är inte frånvaron av rädsla – det är att agera trots den. Det är alltså helt normalt att känna sig modig OCH livrädd – samtidigt.
“Courage is not the absence of fear; courage is fear walking.” – Susan David
I ett arbetsliv där produktivitet och perfektion premieras är det lätt att fastna i analys. Planera ihjäl sina idéer. Göra plus-och-minus-listor, färgglada mindmaps och projektplaner – utan att någonsin gå från tanke till handling. Men statistiskt sett ökar vår chans att lyckas ju fler gånger vi försöker. Enkel matematik.
Författaren Dan Pink har intervjuat tusentals människor om om vad de ångrar i livet. Vet du vad de flesta svarar? Inte att de försökte och misslyckades – utan att de aldrig vågade prova.
“The people who had the fewest regrets were not the ones who made the fewest mistakes. They were the ones who took the most meaningful actions.” – Dan Pink
Just do it… det löser sig!
På Island växer vi upp med mottot Þetta reddast! Det löser sig. Tre små ord som gör det lättare att ta klivet. Jag har försökt importera detta mindset till min svenska arbetsvardag. Så när min hjärna börjar mala katastrofscenarion – “tänk om jag gör bort mig, tänk om jag glömmer bort ordet för ‘förändringsledning’ på tyska” – så försöker jag vända på frågan: “Men tänk om det går bra?” Och oftare än jag trott så gör det just det. Inte perfekt. Men tillräckligt bra. Och framför allt: utvecklande!
Om man inte försöker, kan det positiva inte heller hända. Och nar man tar det första steget, så hittar man nästa. Och nästa. Jag hittade till exempel en riktigt bra app där jag kunde träna på min ringrostiga tyska.
Gungstolen – zooma ut och få perspektiv
Jag vill bjuda dig på en övning som är superbra att göra när du står inför ett utmanande beslut – kanske att söka ett nytt jobb, ta ett modigt samtal, testa en idé, föreslå ett nytt arbetssätt eller på annat sätt ta ett steg utanför din komfortzon. Tillfällen då det är lätt att fastna i tvivel och övertänka. När man behöver hjälp att zooma ut och se på situationen från ett helt annat perspektiv.
Så här gör du:
- Sätt dig bekvämt – som om du satt i en gungstol – och föreställ dig att du är mycket äldre än din nuvarande ålder. Du kanske är 80 eller 90 år, möjligtvis till och med över 100 år gammal.
- Från detta årsrika perspektiv tittar du tillbaka och ser dig själv i backspegeln: Tänk på beslutet du står inför. Det där valet som skaver lite, men också lockar.
- Ställ dig själv frågan: ”När jag tittar tillbaka på det här ögonblicket – kommer jag att ångra att jag inte vågade?”
- Lyssna inåt. Vad säger ditt framtida jag? Vad verkar viktigt? Vad känns oviktigt? Låt svaret komma inifrån, utan att döma.
- Landa tillbaka i nuet. Har något förändrats i hur du ser på beslutet? Har du fått större klarhet eller kanske till och med en idé om nästa steg?
Denna övning och flera andra konkreta metoder för att våga mer på jobbet hittar du i min bok Mod att möta motgångar – som ledare, medarbetare och team (Liber förlag 2024)
Våga säga ja – och trycka på skicka
Och visst – på scenen gjorde jag några små språkliga magplask. Som att säga Danke sehrlich i stället för Vielen Dank. Men publiken verkade faktiskt inte bry sig om att det inte blev perfekt.
Och jag var så sjukt nöjd med mig själv. Att jag hoppade. Att jag vågade
Så vad håller dig kvar där uppe på kanten? Vad väntar på att bli gjort – trots darriga ben?
Du behöver inte känna dig redo. Bara tillräckligt nyfiken för att ta ett steg framåt.
För det är först när vi lämnar kanten som vi vet vad vårt nästa steg kommer bli.
Þetta reddast!