Vi är många som dammar av jobbrustningen just nu.
Kliver in i en ”roll”. Försöker passa in.
Gör det vi tror förväntas av oss.
Men längtar efter att få vara helhjärtade på jobbet.
Utan rustning.
Som oss själva.
Tänk tillbaka på ett ögonblick i somras då du kände dig som mest levande.
Kanske vid det oändliga havet? Skrattandes i lek med barnen? I en väns stojiga kök? Eller när du påtade i trädgården och dofterna fick dig att stanna upp?
Vad skulle hända om du tog med den känslan till jobbet?
Om du faktiskt tog med HELA dig till jobbet?
”Bara var dig själv!” är ett vanligt råd när något känns nervöst.
Men hur lätt är det egentligen?
Kanske är det till och med det modigaste vi kan göra:
Att bara vara oss själva.
Det är kärnan i mod.
Att leva i integritet.
När vårt inre och yttre samspelar.
När ljud och bild går ihop.
När vi visar vårt inre för världen.
Det är då du är som mest levande.
Det är då du är ditt bästa jag.
Det är då du gör ditt bästa jobb.
Jag tror det handlar om energi.
Vi lägger sååå mycket kraft på att vara den vi tror att andra vill att vi ska vara.
Istället för att bara vara oss själva.
När du släpper rustningen och kliver fram med hela dig, behöver du inte längre slösa energi på att hålla uppe en fasad.
Jag ser många i arbetslivet som dubbeljobbar.
Det ena jobbet är själva uppgiften.
Det andra handlar om att upprätthålla en image – en mask.
Tänk vilken kraft vi skulle frigöra om den energin gick till något som verkligen betyder något.
Jag är som mest levande i Islands vilda hjärta – naturen.
I sommar vandrade jag fem dagar med min familj i den isländska fjällvärlden.
Det var en hemkomst.
Till det råa.
Till det enkla.
Till förmågan att förundras.
Dagarna handlade bara om att vandra, äta, sova, packa ihop och gå igen.
Ingen mobiltäckning.
Ingen spegel.
Samma kläder, dag efter dag.
Och det gjorde ingenting.
Fokus hamnade på något större.
Vy efter vy som fick hjärtat att stanna.
Leden slingrar sig genom landskap format av eld och is: färgstarka berg, djupa raviner, rykande källor, glaciärer, svarta vulkanöknar och mjuka, mossklädda lavafält. Det blev för mig en viktig påminnelse om hur små vi är i det stora sammanhanget – och samtidigt hur självklart vi hör hemma i den otämjda, vackra naturen.
När jag nu står på höstens talarscener bär jag med mig känslan av frihet.
Jag VET i själen att jordaxeln inte kretsar kring mig — och plötsligt finns utrymme att våga mer.
Att släppa prestigen. Att prova. Att misslyckas. Att börja om.
Den vilda naturen mäter mig inte i siffror, titlar eller prestationer – utan i närvaro.
(Och nej, jag kommer inte kliva upp på scen i Islandskofta och sockor 😆 – jag kan faktiskt vara mig själv och känna mig levande även i sidenblus och kammat hår.)
När kan du vara dig själv – fullt ut?
Vad hjälper dig att ta med HELA dig till jobbet?